Sub-National Insular Jurisdictions (SNIJs) as Configurations of Jurisdictional Powers and Economic Capacity

I en nyutkommen ÅSUB-rapport presenteras en studie av ekonomisk kapacitet och självstyrelsens utvecklingsnivå på Färöarna, Grönland och Åland. I studien kartläggs ömsesidiga beroenden mellan graden av och formen för politiskt självstyre och den ekonomiska utvecklingskapaciteten inom dessa tre nordiska autonomier. En av de viktigaste konklusionerna är att förhållandet mellan graden av egen beslutsrätt och ekonomisk utveckling är ytterst komplext och att några enkla orsakssamband därför inte finns.

I rapporten visas att Åland, trots betydande ekonomisk kapacitet och god ekonomisk utveckling, har en förhållandevis svagt utvecklat autonomi och därmed också ett starkt begränsat eget handlingsutrymme. Analysen av förhållandet mellan det egna politiska handlingsutrymmet och den åländska ekonomins utvecklingsnivå visar vidare att utformningen av självstyrelsen lätt ger upphov till besvärliga systemkonflikter. Autonomins utvecklingsbehov kan nämligen sällan tillgodoses på den statliga nivån om högre prioriterade nationella intressen samtidigt skall bevakas. Gäller detta för Åland verkligt avgörande utvecklingsfrågor - i dag sjöfartens framtid, i morgon kanske något helt annat - kan intressekonflikterna inte lösas på ett för Åland tillfredställande sätt annat än genom att kontrollen över politikområdet i fråga överförs till självstyrelsen. Slutsatsen är att en fortsatt väl utvecklad ekonomisk kapacitet som kommer hela det åländska samhället tillgodo åtminstone delvis är beroende av en vidgad ekonomisk-politisk beslutsrätt.

Som Färöarna visar är samspelet mellan ekonomisk kapacitet och graden av självbestämmande inte konstant utan kan förändras över tiden. I takt med ett under efterkrigstiden successivt allt mer utvecklat självbestämmande kom politiken att överta allt mer av den ekonomiska styrningen - främst genom snabbt ökande subsidier och andra stimulansåtgärder. Den strategiska omställning av fisksektorn som skedde under 1970- och 1980-talen förändrade relationen mellan det färöiska samhällets ekonomisk kapacitet och politiska autonomi. I själva verket överutnyttjades det väl tilltagna egna handlingsutrymmet. Bankkrisen 1992-1993 ledde till att ögruppens BNP reducerades med en tredjedel, till att alla landbaserade fiskförädlingsindustrier gick i konkurs och till att ca 7 000 människor emigrerade. I detta fall ledde alltså utnyttjandet av ett väl tilltaget eget samhällsansvar (åtminstone på kort sikt, Färöarna har idag i stort sett återhämtat sig från krisen) faktiskt till en minskning av den ekonomiska kapaciteten. Eller annorlunda uttryckt: det spelar ingen roll hur mycket självstyre man har om man inte använder sig av de möjligheter som autonomin ger på ett kompetent och balanserat sätt.

Den tredje i rapporten behandlade autonomin, Grönland, uppvisar ännu ett specifikt mönster i det komplicerade förhållandet mellan faktisk ekonomisk kapacitet och formellt politiskt handlingsutrymme. Det paradoxala i det grönländska samhället är att man har samma formella autonomi som Färöarna (som alltså är betydligt mer omfattande än Ålands), men utan några reella möjligheter att utnyttja detta väl tilltagna handslingsutrymme till gagn för den ekonomiska utvecklingen. De av Danmark införda politiska och administrativa strukturerna (inkl. självstyrelsen) är nämligen fullständigt främmande för den grönländska ursprungsbefolkningen. Resultatet har blivit att Grönland utrustats med en överutvecklat autonomi med betydande socio-politiska dilemman. Fortfarande äger sålunda, trots intentioner om motsatsen, det grönländska självstyret de företag som står för huvuddelen av sysselsättningen. Till detta kommer så en mycket omfattande överföring av danska statsmedel fritt till förfogande inom den - även med nordiska välfärdsstatsmått mätt - rekordstora grönländska offentliga sektorn. Grönland har således ett slags statskapitalistiskt system med mycket liten innovationskraft utöver kärnverksamheterna inom räk- och fiskesektorn. Det är alltså inte självklart att ett stort mått av politisk autonomi utan vidare leder till en starkare ekonomi. Självstyret och dess administrativa strukturer kräver en anpassning till den ekonomiska utvecklingsnivå som samhället ifråga kännetecknas av.

Rapporten - som skrivits av till ÅSUB knutne seniorforskaren Agneta Karlsson (i samarbete med ÅSUBs direktör Bjarne Lindström) - är resultatet av en förstudie inom ramen för ett större internationellt forskningsprogram med fokus på politisk och ekonomisk utveckling inom självstyrda ö-regioner. Rapporten har presenterats vid den vetenskapliga sektionen av det brittiska samväldets regerings- och statschefskonferens på Malta den 22 - 25 november 2005. Den presenterades även vid ett nordiskt seminarium i Stockholm den 30 november samma år. Förhoppningen är att under 2006 erhålla forskningsmedel för ett flerårigt fullskaleprojekt där förstudiens frågeställningar kan fördjupas och erfarenheterna från de analyserade autonomierna kan diskuteras och tillämpas i ett bredare nordiskt regionalpolitiskt sammanhang.

Hela rapporten kan du läsa här.