Den åländska näringsrätten. Historisk bakgrund och tillämpning under det sena 1990-talet

Sedan en tid tillbaka har den åländska näringsrätten debatterats inom näringslivet och Ålands Handelskammare. I denna diskussion har även den tillståndsgivande myndigheten Ålands landskapsstyrelse deltagit. Diskussionerna kring näringsrätten och dess roll för utvecklingen inom det åländska näringslivet ledde så småningom fram till ett önskemål om en mera systematisk genomgång av näringsrättslagstiftningens historiska bakgrund, övergripande målsättningar och nuvarande status och betydelse i förhållande till givna mål.

Detta är bakgrunden till föreliggande rapport som har tagits fram av Ålands statistik- och utredningsbyrå (ÅSUB) på uppdrag av kansliavdelningen vid Ålands landskapsstyrelse. Rapporten innehåller en analys av näringsrättslagstiftningens framväxt som en del av de förändringar i det åländska nationalitetsskyddet som skedde i anslutning till det andra världskriget, liksom en översiktlig genomgång av utvecklingen fram till EU-medlemskapet i mitten av 1990-talet.

Rapportens huvudsakliga fokus ligger dock på utvecklingen under åren efter det att den reviderade och idag fortfarande gällande näringsrättslagstiftningen trädde i kraft år 1996. Analysen bygger på en genomgång av samtliga registrerade näringsrättsärenden under perioden 1.7 1996 - 31.12 2000. Dessutom har drygt femtio icke-åländska företag som erhållit näringsrättstillstånd under denna period specialgranskats.

Om man bortser från de egna åländska nyetableringarna och de ytterst få permanenta näringsrätterna till utifrån kommande bolag, så framstår två - delvis överlappande - drag i utvecklingen under den studerade perioden som särskilt markanta, nämligen dominansen av näringsrätter till finska företag samt till projekt inom byggsektorn.

De viktigaste skillnaderna i de utifrån kommande företagens syn på näringsrätten och de allmänna förutsättningarna att bedriva näringsverksamhet på Åland samvarierar i varierande grad med företagens nationalitet och branschtillhörighet. Företagens storlek och antalet gånger man tidigare varit verksam på Åland tycks också ha en viss betydelse för utfallet. Ägarstrukturen kan i bland eventuellt ha en viss inverkan.

En generell slutsats är att företagen i allmänhet inte haft några större problem med näringsrätten som sådan, varken när det gäller att få den eller myndigheternas formella behandling av deras ansökningar, men att de ändå helst skulle se den slopad.

Det är dock inte helt lätt att tolka företagens attityder till näringsrätten på den mer detaljerade nivån. Förståelsen för näringsrätten var sålunda minst bland företag som verkade inom sektorn företagstjänster - samtidigt som denna grupp företag enligt egen utsago är minst intresserad att av utökad och mer permanent etablering på Åland om kravet på näringsrätt avskaffades. Särskilt lätt är det inte heller att tolka det faktum att en större andel av de finländska företagen är kritiska till kravet på näringsrätt än vad som gäller för de svenska företagen, samtidigt som ett avskaffande av näringsrättskravet enligt deras egna uppgifter till och med i något lägre utsträckning än vad som gäller för de svenska företagen skulle leda till en mer permanent närvaro på den åländska marknaden. De till näringsrätten relativt sett något mer kritiska finländska företagen säger sig därtill i högre grad än sina svenska kolleger ha konkreta planer på att i framtiden återkomma med nya ansökningar om näringsrätt.

De finländska företagen hade i allmänhet en klarare och mer bestämd syn på näringsrätten än de svenska företagen. Den sistnämnda gruppen företag hade sålunda i rätt hög grad ingen bestämd mening om näringsrättens vara eller icke-vara. De finska företagens mer klara uppfattning i frågan innebar därmed inte bara att andelen företag som tog avstånd från näringsrätten blev större än bland de svenska kollegorna, utan också att andelen finska företag som faktiskt var uttalat positiva till näringsrätten översteg motsvarande andel av de svenska företagen.

Generellt sett så verkar företagen också vara rätt eniga om att konkurrensen från åländska företag är svag, i många fall till och med obefintlig. Ett större mått av konkurrens indikeras däremot från andra utom-åländska företag med intresse för den åländska marknaden. Den konkurrens som företagen identifierar, åländsk såväl som utom-åländsk, ser ut att vara mest påtaglig inom byggsektorn och för de företag som sysslar med företagstjänster, medan konkurrensen ser ut att var svag inte minst inom handeln.

Företagens uppfattning om kostnadsläget på Åland varierar främst beroende på om de kommer från Sverige eller Finland. En betydande del av de finska företagen uppfattade sålunda kostnadsläget på Åland som jämförelsevis högt medan de svenska företagen i betydligt större uträckning ansåg att det låg på ungefär samma nivå som inom deras hemmamarknader.

Slutligen kan konstateras att finska i dag ser ut att vara det viktigaste arbetsspråket i upp emot hälften av de finländska företagens åländska verksamhet. Inom den kvantitativt sett dominerande byggsektorn är finskan klart starkare än svenskan. Framför allt inom sektorn för företagstjänster torde dock svenskan dominera även i de finländska företagens åländska projektverksamhet.

Mera information om utredningen kan fås från direktör Katarina Fellman (tel. 25493).

Hela rapporten kan laddas ner här.