Kommunreform på Åland? En förstudie

I våra grannländer i Norden har diskussionen om kommunreformer och kommunsammanslagningar gått varm de senaste åren. Även på Åland har kommunernas allt svagare ekonomi, i kombination med de krav som ställs på serviceproduktionen, gett liv åt en ny diskussion om ökad samverkan mellan kommunerna.

Landskapsregeringen har i sitt handlingsprogram sagt att man ska genomföra en utredning om en eventuell kommunreform på Åland. Som ett led i det arbetet har Ålands statistik- och utredningsbyrå (ÅSUB) fått i uppdrag att genomföra en förstudie för att kartlägga dagens problembild och sätta in den i ett omvärldssammanhang. ÅSUB har i sitt arbete tagit vara på resultaten från flera andra aktuella utredningar som berör kommunernas service och finansieringen av den.

Frågan om den framtida kommunindelningen på Åland handlar inte bara om några enkla rationaliseringsåtgärder i en byråkratiserad offentlig sektor. Frågan är större än så. Vad har man för mål för kommunsektorn på Åland? Hur vill man att serviceutbudet ska se ut och vem tillhandahåller bäst den servicen? Hur stora skillnader i tillgången på service är vi beredda att acceptera inom Åland? Hur används de gemensamma resurserna bäst? Det är också viktigt att beakta att bilden av problemen och utmaningarna kan se olika ut beroende på om man ser på förhållandena ur den enskilde invånarens, ur kommunens eller ur landskapets perspektiv.

I diskussionerna om kommunstrukturen har förekommit en rad förslag, allt från att Åland borde utgöra en enda kommun till att alla kommuner blir kvar, men att samarbetet kommunerna emellan ökar. ÅSUBs uppdrag har dock varit förutsättningslöst, vilket betyder att förstudien inte från början utgått från något visst antal kommuner eller att några på förhand givna kommuner borde gå samman. Syftet med förstudien har varit att ge en grund för den fortsatta debatten och ett underlag för fortsatt utredningsarbete om nya organisationsmodeller för den offentliga sektorn på Åland. Förstudien försöker tydliggöra sambanden och peka ut möjliga alternativ.

Alternativen analyseras med beaktande av olika krav som kan och bör ställas på kommunerna: lättillgänglig service, tillräcklig kompetens i serviceproduktionen, ekonomisk produktivitet, stark lokal demokrati och engagemang samt en tydlig roll- och ansvarsfördelning inom den offentliga sektorn.

Alla ovan nämnda kriterier bör beaktas och tillgodoses om kartan för den offentliga sektorns struktur ritas om. Vad som är allra viktigast och vad som bör prioriteras är dock en politisk fråga. Här kommer vi igen tillbaka till den centrala frågeställningen vad man egentligen har för mål för den kommunala sektorn på Åland. Ambitionerna och prioriteringarna får direkta konsekvenser för valet av den framtida organisationen av den offentliga sektorn och för serviceproduktionen.
Om vi ser på kommunstrukturen i länderna omkring oss kan man konstatera att det vanliga mönstret när det gäller uppgiftsfördelningen inom den offentliga sektorn är att en stark decentralisering av välfärdsuppdraget till kommunerna vanligen innebär att kommunerna utvecklats till relativt stora och resursstarka enheter såsom fallet är i Sverige och Danmark. Om den offentliga sektorn är organiserad i många små kommuner är produktionen av välfärdstjänsterna vanligen förhållandevis starkt centraliserade till den centrala eller regionala nivån, eller till någon form av samarbetsorganisationer som situationen varit på Färöarna och Island. Både i fallen med större kommuner och med större organisationer på den centrala eller den regionala nivån har man således gått mot större och resursstarkare enheter för att ansvara för välfärdstjänsterna. Vi finner i vår omgivning även exempel på strukturer där kommunens ansvar varierar beroende på kommunens storlek och geografiska läge.

Mycket generaliserat kunde man säga att om störst vikt läggs vid närheten till service och lokal delaktighet och identitet innebär det att minde organisationer och småskalighet är att föredra. Om man däremot prioriterar kompetensen och produktiviteten kan större organisationer och större kommuner vara en fördel.

I det åländska sammanhanget skulle det här resonemanget innebära att om man vill behålla alla kommuner, så bör man se över om man kan lyfta av kommunerna vissa, specialiserade, uppgifter. Om man däremot vill att kommunerna fortsättningsvis skall ansvara för all den service som åligger dem idag och därtill ha beredskap att ta på sig nya uppdrag när välfärdstjänsterna och kraven på dem utvecklas, ja, då bör man sträva efter större enheter som är tillräckligt resursstarka för att klara ansvaret även på lång sikt. Att ge kommunerna nya uppgifter, särskilt utan att tillföra resurser, kommer annars på sikt att tvinga fram kommunsammanslagningar.

Resursstarkare kommunala enheter, som har långsiktiga förutsättningar att sköta även de mest kvalificerade tjänsterna, kan nås på två sätt. Antingen genom att kommuner går samman, frivilliga lösningar har i andra länder visat sig fungera bättre i sådana fall. Eller så att man fortsätter på den linje som redan tillämpats, att samla vissa verksamheter inom organisationer i kommunal samverkan. Man kan i det senare fallet även tänka sig obligatoriska samverkansmodeller.

Politikerna borde alltså först fatta beslut om vad man har för ambitioner med den kommunala sektorn och enligt vilken huvudlinje man vill utveckla den offentliga servicen. Först därefter kan man utreda detaljerna i organisationen, uppgiftsfördelningen och finansieringen.

Rapporten kan från den 30 augusti laddas ner från ÅSUBs hemsida www.asub.ax eller från landskapsregeringens hemsida www.regeringen.ax. Ansvarig för utredningsarbetet inom landskapsregeringen är ledamot Britt Lundberg (tel. 25000). En arbetsgrupp bestående av ledamot Lasse Wiklöf, förvaltningsinspektör Veronica Johansson och finanschef Dan E Eriksson har stått till förfogande för arbetet med förstudien. Frågor som berör innehållet i förstudien besvaras av Katarina Fellman vid ÅSUB (tel. 25493).

Hela rapporten kan du läsa nedan: